Reshaped

And here comes emptiness crashing in

Jag vet inte varför jag känner mig så tom och konstig. Bra saker händer ju. DÅM var bra och det blev en trevlig men omtumlande helg. Tack, för att ni finns. Gustav , Lars och Mats ni är guld värda och jag tänker på er. Helgen hade inte varit densamma om ni inte varit i Hortlax. Stödet jag fick är ovärderligt och ni betyder så mycket. En hand på axeln kan göra all skillnad i världen, även om vägen framåt verkar mörk och snårig.


Jag undrar varför jag ibland är så krävande eller kvävande. Vill inte vara så. Att människor ger sig av beror ju på mig. Att jag inte låter dem andas. Jag har bara ett sånt stort behov av att känna tryggheten i att någon finns och stannar hos mig , hur än saker är.


Mörkret måste skingras snart. Det måste lysas upp en väg nu, för jag famlar . Vet aldrig var jag sätter mina fötter. Att falla handlöst är något jag känner till allt för väl .







Det fanns en spricka där vinden tog sig in
Snälla, säg att allt är bra?

The only thing that is certain, is that the city of my soul is still there somewhere, beneath the ruins of the past.

God, how come you bothered with my heart at all?
You know that my inner feelings cannot be trusted.
God, I know that I am forgiven, for all the things I have done that did not turn out the way I planned, but I don't know how I know.
Forgiven for all the times when I have stopped walking when I was supposed to carry on and for all the times I kept on walking when I should have stopped.

Please, hold my hand, be close to me. Tell me that everything will be ok.

Som om jag inte var balsamerad mitt i smärtan. Fick ingen distans utan vandrade bara vidare med öppna sår som inte baddats med sprit. Men nu, nu äntligen tror jag att jag kan se livet som det verkligen är. Det är ju bra. Jag vet ju det. Jag har bara haft problem med att se det innan.


Visst kan det vara svårt, kanske näst intill omöjligt men det ska gå. Det finns ingen mening med att räkna stygn och jämföra ärr. Varje själ har sin strid, men någon gång måste den ta slut. Livet är fullt med toppar och dalar, jag måste bara bli bättre på att hantera när saker inte blir som de skulle. De gånger jag stannat när jag borde fortsatt och de gånger jag fortsatt när jag borde stannat upp.

De senaste månaderna har verkligen tärt på mig. Så är det och jag presenterar sanningen som den är. Men jag har funnit stabilitet i vänner, i skolan som jag känner är rätt, relationen med mamma har löst sig efter ett långt samtal om hur saker och ting känns för mig. Jag tror att hon förstått. Kontrollbehov har vi väl alla, men hon har insett att hennes inte är normalt. Jag är snart 21 och borde kunna göra vad jag vill, och även om jag förstår att det kommer vara svårt så länge jag bor här hemma så tror jag att en liten förändring skett. Jag vet inte vad jag hade gjort utan min pappa. Undergång hade kanske legat nära till hands.



Låt bli mig
Låt mig bli

HEL


Arbete inför sommaren är sökt och jag funderar på att söka sommarkyrkan igen. Även om jag varit med två gånger och kanske egentligen borde lämna plats åt någon annan. Men det är värt ett försök!


Nu måste jag fortsätta plugga. Ska lämna in en uppsats i morgon och är inte riktigt klar än, men nästan .

Jaha. Då var man sjuk igen då. Jag har en stor inflammation i kroppen och äter starka penicillin tabletter. Det som är mest jobbigt är inte själva inflammationen utan att jag är så himla slut. Tröttheten är inte av denna världen. Jag känner mig trött under sömnen. Drömmer om sömn.

Jag försökte härda ut det, men det cik inte så jag gav upp i förrgår och gick till vårdcentralen. Utarbetad? Stressad? Ja, kanske. Men det känns ganska bra trots allt.



Måste fortsätta skriva på min "balanced essay" nu. Detta är officiellt den sista gången jag skriver ett ord om dödsstraffet.

Drömmarna blev så stora att de sprack.
De blev så stora att jag inte längre förstår storheten med mitt liv.

När ska du acceptera att vi gick sönder?
Du måste förstå att oväsentligheterna gjorde ondast.

Hur ska du någonsin förstå att jag älskade dig sönder och samman?
När ska du låta mig förlåta mig?
Jag vet att tiden snart är slut

Att världen snart snurrar allt snabbare så att vi faller av
Men jag ska hoppa, och ingen kan stoppa mig

Jag älskar hoppet och tyngdlösheten
Då skulle du inte kunna nå mig med din varma hand
eller dina förträffliga ord
Då skulle du inte nå mig

Det blir kväll, natt och morgon och jag väntar på en ny dag
Det blir kväll, natt och morgon och jag väntar igen

Jag lever inte för att jag väntar,
jag vågar inte kasta mig ut, och det vet du så väl

Du skrattar till lite i smyg och hoppas att jag bara skojar

Jag sitter på ett kafe och ser människor springa förbi
Skynda skynda nu är det bråttom

Tiden går , oj oj , och det är bara tre timmar kvar till bingolotto och jag ska hinna handla, fika, träffa en vän och förändra världen.
Oj oj , tiden går , tiden går.
Vad ska vi göra nu?

Du vet att jag saknar dig varje gång du går

Du vet att jag saknar dig när jag inte är med dig

Du vet att jag hoppas att minuterna med dig ska vara dubbelt så långsamma
Tiden går så fort med dig

Du vet att jag hatar mig själv för att jag saknar dig
Jag tror inte att tiden tar slut
Jag trodde inte att VI skulle ta slut.
Jag hoppades att vi skulle vara för alltid

MEN



så länge sanden ännu rinner ut , är den ju inte riktigt slut.

För mig känns det oerhört viktigt att tro på Gud (alltid, men kanske speciellt just nu) och på hans vägledning. Det kommer att ge mig styrka i min oroliga värld och i mitt sargade hjärta. Jag kände det idag. Jag kände hans hand ikväll och det gjorde mig förvånansvärt rädd samtidigt som jag blev hoppfull.

Insikt är bra. Verkligt bra. Jag har äntligen förstått att jag måste göra ett val, måste välja att bli lycklig. Jag måste släppa min sten. Det kan ta lång tid, men det måste det nog få göra.

När jag kramade min vän idag, kände jag hennes hjärta slå. Vad jag kände? Trygghet. Det var länge sedan sist. Mycket hände i mig ikväll, i mitt hjärta och i mitt huvud. En del gjorde ont, men jag kände framför allt en lättnad. Nu känns det inte så farligt.

Sorgen måste få ha en plats i mitt liv. Jag måste acceptera det. Hon är död, men hon vill nog att vi som är kvar här ska leva på och leva i evighet.

Hur kunde det ske och hur kan en allsmäktig Gud verka så frånvarande?


Jag får ingen ro. Ingen sömn. Trampar bara omkring på kända och okända vägar och låtsas som om ingenting gick fel. Jag vill så gärna övertyga mig själv om att det bara är en ond ond dröm och att du orkar kämpa vidare.

Det lyckliga slutet är utom räckhåll och hennes liv är slut.



Har lyssnat på Lars Winnerbäcks låt "Se dig om" gång på gång...

Se dig om , det är här du bor
Där hänger jackan, där står dina skor
Vilka öden förde skorna hit
Nu är en liten stund
Nu är himlen vit

Se dig om, här är din beskärda del
Stor eller liten, trasig eller hel
Blev du stärkt av allt eller sårad och öm?
Vad blir rätt och vad blir fel?
Och när släpper man en dröm?

Se dig om, är du hungrig eller nöjd?
Är vägen snårig eller öppen och röjd?
Du kan sitta upp nu eller kasta dig av
På väg mot himlens höjd
eller på väg ner i din grav

Se dig om
Är det något du vill ha
är det nåt du sagt eller något du aldrig sa.
Ska du rättas in i leden elelr söka strid?
Vad ska du ge och vad ska du ta
Hur bidar du din tid?

Se dig om, det är här du står,
det är en dag i morgon och det var en dag igår
Det mörknar ute och snart är natten här
Oavsett vad du förutspår
Vem du än är

Jag hade precis börjat se en ljusstrimma i ögonvrån, men då skedde plötsligt något helt oväntat. Jag ska säga som sanningen är ; jag har tappat fotfästet och jag vet inte hur jag ska kunna undvika att falla ner i det djupa, blåsvarta mörker som öppnar sig under mina fötter.

Jag är oinspirerad och ledsen. Har en klump i magen och ett konstigt humör.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag men
ibland blir den aldrig densamma mer
(Alf Henriksson 1974)

Det jag känner är en obehaglig distans.
En konstig känsla någonstans.
Det känns tomt , eller hur?


Tron är den kraft från Gud
Som vårt hjärtas storm betvingar
Tron är det änglabud
Som oss bär på bönens vingar
Tron det är Guds hjälp i nöden
Tron är starkare än döden

Det finns inget hem som är hem nog.
Det finns inget bort som är bort nog.

Alla blickar och ord du ger mig får mig att vilja backa långsamt in
i dina armar för att sedan be dig hålla fast mig, hålla fast vid mig
så hårt du bara kan så jag får någonting att slita mig loss från.
Så jag får någonting att springa ifrån när jag egentligen vill springa ifrån mig själv.
Jag vill springa fram till sommaren.

Fast mest av allt vill jag nog bara springa så jag får rensa skallen en gång för alla, än en gång, så jag slipper bli ett sådant djävla vrak

------------------------------------------------
Gå hem säger du.
Hem H e m HEM
Jag smakar på orden och andas på ett fönster
Jag skriver mitt namn och försöker begripa att
det är jag.