Reshaped

Det är konstigt hur min mamma verkar vilja såra mig och göra mig ledsen. Vaknade vid 08-tiden och var rätt pigg och väldigt glad. Det kändes som om det skulle kunna bli en riktigt bra dag. Nu känns det inte lika lovande. Hon började berätta om alla som varit på au-pair år och rest i världenn, kanske kommit in på läkarutbildningen och så vidare. Jag vet inte. Jag blir bara så trött för att vi haft diskussionen förut. Jag vet att hon vill att jag ska åka till Frankrike ett år, och egentligen vill jag ingenting hellre, men hennes tjat gör att jag blir tvärtemot.

Hursomhelst stegrade diskussionen till att vi började skrika på varandra och då sa hon någonting som hon vet att jag blir ledsen över. Hon sa, jag citerar, "Är du inte rädd att han ska hitta någon snygg studentska i Lund? Han som är så stilig". Jag vet inte. Hon tror nog inte att det kommer hålla. Själv vill jag ingenting hellre än att jag ska vara positiv och leva i nuet med den unga man jag älskar. Och han vill nog ingenting hellre än att jag ska se lite ljusare på saker och att jag i mitt hjärta vara övertygad om att vi klarar oss. Det är bara så svårt, när min mamma hela tiden försöker sänka mig och gör så att jag tvivlar på mig själv och på hans känslor och intentioner.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu är kl 12.33 och det som är skrivet ovan skrev jag i morse någon gång. Det känns lite bättre nu. Jag önskar bara att min mamma ville mig väl. För ibland känns det verkligen inte som om hon vill det. Det är svårt och ibland omöjligt att slå bort det hon säger. Hon är inte dum, min mamma, faktum är att hon är smart. Tyvärr resulterar det ofta i att hon gör antingen mig, eller min pappa väldigt arga.


Nåja, ska inte hänga ut min mamma mer än jag redan gjort, jag älskar henne, men jag blir behandlad som skit ibland. Anyhow, snart ska jag till öron-näsa-hals läkaren i Luleå. Är lite nervös, men jag har mitt moraliska stöd med mig.







Förövrigt, dagarna går och jag älskar bara Johannes mer och mer. Det gick kanske fort för mig att få så starka känslor för honom men jag känner i mitt hjärta att de är sanna.



Är du den jag sökt och längtat?

Som vill ta emot min kärlek
min vänskap min värme
och passion?

Som vill lyssna till mig,
tala med mig
dela och bolla
tankar och känslor.

Som vill finnas där för mig
vill vara den jag finns för,
min glädje.

Älska mig när min väg känns svår
när sorgen tynger orken tryter.
Älska mig när jag sprudlar av lust
när livet jublar kraften flödar.
Älska mig utan förbehåll
icke dömande
i ärlighet och öppenhet
med respekt och integritet.

Är du den som vill dela
höstens lågmälda mörker
vinterns vilande kyla
vårens sprudlande livslust
sommarens dövande hetta.
Nu och år efter år
i tidens orubbliga gång mot
våra livs höst. Säg, kan det vara du?

Så kort tid vi känt varandra,
men så mycket vi redan känt,
så starkt, så gott.

Vem är du?
Vem är jag?
Vad blir vi - tillsammans?
Nu, nästa år, och sedan,
långt där framme?

Kärleken kommer utan garantier
men med svindlande löften
och bräckligt hopp.

Vår väg – vart leder den?
Finns den?
Valet är vårt.

Om vi vandrar tillsammans
med öppna ögon och frimodig blick
om vi vågar trotsa vår rädsla
om vi vågar satsa våra liv
om vi vågar se hinder
gå över eller gå runt
kan vi tillsammans bana vår egen väg
där vi vandrar sida vid sida
inte påträngande klängande
inte tyngande varandra
men stödjande som eken och cypressen
inte för nära med egen rymd
men alltid där för varandra.

Är det du för mig?
Är det jag för dig?
Ingen av oss vet ännu.
Men jag vet att du redan värmt mitt hjärta
att din kärleks gåva ger mitt liv mening.
Jag ser - blind är jag inte - din strålande skönhet
till kropp, hjärta och själ

Min innersta önskan är att vandra med dig
Nu, då och sedan.

(Okänd författare, September 2004)