Reshaped

Helt utelämnad åt en verklighet som äter en levande. Ibland vet jag verkligen inte vad som är tänkt för mig. I morgon åker jag till London och jag fasar lite inför resan. Vill inte åka. Inte nu. Att det kan vara trassligt är väl inte så konstigt, men att det ska behöva vara såhär är för mig ett mysterium. Jag vet inte varför det gör så ont. Jag vet inte varför ingenting känns självklart längre. Ibland kan man fråga sig vad man egentligen gjort för att förtjäna att må såhär. Jag vet inte, antagligen någonting. Hurän saker är, hoppas jag dock att han ska stanna. Att han ska förstå att det inte är min mening att vara på det här sättet. Jag älskar honom ju. Mer än allt och mer än jag någonsin älskat. Väldigt stilla och tyst faller snön ute. Väldigt stilla och tyst. Jag saknar honom varje minut han inte är med mig, någonting mycket betydelsefullt fattas.

Det enda jag hoppas nu, är att ingenting förändrats och att den förändring vi diskuterat ska dröja länge. Är inte redo för en sådan omställning.

Ska packa inför resan nu. Blir borta till den 10e december.



Jag älskar dig, dyrbare. Mer än jag kan förklara.