Reshaped

Do not stand at my grave and weep
I am not there. I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on the snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you waken in the morning's hush
I am the swift uplifting rush.
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night
Do not stand at my grave and cry
I am not there. I did not die.


Jag saknar er.  Alla ni som dött de senaste åren. Det tär fortfarande på mig och stjäl min energi. Jag ska skärpa mig, måste bara få älta klart. Finns ju tyvärr inte mycket att göra åt att människor dör.

Den enda människa som kan göra mig säker är Johannes och han är tyvärr inte här. Och även om han förändrar mycket genom telefonsamtal, kan jag ändå inte riktigt få bort känslan av otillräcklighet och rädsla. Hur ska jag klara av skolan när allt i mig bara säger "Nej!".

Utan honom glömmer jag vem jag är.
Utan honom glömmer jag hur bra jag kan må. Och framför allt så glömmer jag vad jag är värd, känner mig idag fullständigt värdelös. Det känns som om jag är korkad. Jag har fastnat i studierna.

Varför ska jag känna såhär...
Det är ju helt orimligt. Men jag måste väl bara härda ut. Det måste väl gå över någon gång?




Det är förhoppningsvis bara en tillfällig svacka.