Reshaped

Idag känns det tungt. Nästan obeskrivligt. Jag är rädd för hösten, jag är rädd för mörkret även fast jag älskar denna årstid. Är rädd för ensamheten som är så påtaglig nu. Ensam. Jag smakar på ordet. Är det vad jag är? Ensam. Ett ental.
Kanske.

I morgon börjar skolan. Det känns ganska roligt trots allt. Synd bara att jag inte  mår riktigt bra. Men det ska bli förändringar. Ska verkligen kämpa för att förändra mina tankegångar och bli mer positiv, för just nu, ser jag bara mörker.



"Min vän, du är ej längre ensam. Ikväll finns någon där hos dig ,
som känner all din ängslan, som känner varje önskning, ja varenda
liten tanke du har tänkt. Gud finns hos dig ikväll. Min vän, var inte rädd
för mörkret, för Gud blir kvar hos dig i natt, och skyddar dig mot fasor,
är nära när du sover. Gud har drömt varenda dröm du nånsin drömt. Gud
finns hos dig i natt, min vän. Ikväll finns någon där hos dig."


Jag måste lita på det. Att jag inte är ensam, även om det känns så ibland.






Godnatt.

Jag trodde att katastofen var nära. Anade att vårt underbara, fantastiska förhållande skulle vara över. Tack och lov blev utfallet ett annat. Det är inte värt att släppa någonting så dyrbart och ovärderligt. Jag saknar honom redan, men jag tror i mitt hjärta att vi kommer klara av det här. Vi måste göra det.


Det blir ett kort inlägg idag, för jag ska träffa min kära kusin snart.

Det är konstigt hur min mamma verkar vilja såra mig och göra mig ledsen. Vaknade vid 08-tiden och var rätt pigg och väldigt glad. Det kändes som om det skulle kunna bli en riktigt bra dag. Nu känns det inte lika lovande. Hon började berätta om alla som varit på au-pair år och rest i världenn, kanske kommit in på läkarutbildningen och så vidare. Jag vet inte. Jag blir bara så trött för att vi haft diskussionen förut. Jag vet att hon vill att jag ska åka till Frankrike ett år, och egentligen vill jag ingenting hellre, men hennes tjat gör att jag blir tvärtemot.

Hursomhelst stegrade diskussionen till att vi började skrika på varandra och då sa hon någonting som hon vet att jag blir ledsen över. Hon sa, jag citerar, "Är du inte rädd att han ska hitta någon snygg studentska i Lund? Han som är så stilig". Jag vet inte. Hon tror nog inte att det kommer hålla. Själv vill jag ingenting hellre än att jag ska vara positiv och leva i nuet med den unga man jag älskar. Och han vill nog ingenting hellre än att jag ska se lite ljusare på saker och att jag i mitt hjärta vara övertygad om att vi klarar oss. Det är bara så svårt, när min mamma hela tiden försöker sänka mig och gör så att jag tvivlar på mig själv och på hans känslor och intentioner.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu är kl 12.33 och det som är skrivet ovan skrev jag i morse någon gång. Det känns lite bättre nu. Jag önskar bara att min mamma ville mig väl. För ibland känns det verkligen inte som om hon vill det. Det är svårt och ibland omöjligt att slå bort det hon säger. Hon är inte dum, min mamma, faktum är att hon är smart. Tyvärr resulterar det ofta i att hon gör antingen mig, eller min pappa väldigt arga.


Nåja, ska inte hänga ut min mamma mer än jag redan gjort, jag älskar henne, men jag blir behandlad som skit ibland. Anyhow, snart ska jag till öron-näsa-hals läkaren i Luleå. Är lite nervös, men jag har mitt moraliska stöd med mig.







Förövrigt, dagarna går och jag älskar bara Johannes mer och mer. Det gick kanske fort för mig att få så starka känslor för honom men jag känner i mitt hjärta att de är sanna.



Är du den jag sökt och längtat?

Som vill ta emot min kärlek
min vänskap min värme
och passion?

Som vill lyssna till mig,
tala med mig
dela och bolla
tankar och känslor.

Som vill finnas där för mig
vill vara den jag finns för,
min glädje.

Älska mig när min väg känns svår
när sorgen tynger orken tryter.
Älska mig när jag sprudlar av lust
när livet jublar kraften flödar.
Älska mig utan förbehåll
icke dömande
i ärlighet och öppenhet
med respekt och integritet.

Är du den som vill dela
höstens lågmälda mörker
vinterns vilande kyla
vårens sprudlande livslust
sommarens dövande hetta.
Nu och år efter år
i tidens orubbliga gång mot
våra livs höst. Säg, kan det vara du?

Så kort tid vi känt varandra,
men så mycket vi redan känt,
så starkt, så gott.

Vem är du?
Vem är jag?
Vad blir vi - tillsammans?
Nu, nästa år, och sedan,
långt där framme?

Kärleken kommer utan garantier
men med svindlande löften
och bräckligt hopp.

Vår väg – vart leder den?
Finns den?
Valet är vårt.

Om vi vandrar tillsammans
med öppna ögon och frimodig blick
om vi vågar trotsa vår rädsla
om vi vågar satsa våra liv
om vi vågar se hinder
gå över eller gå runt
kan vi tillsammans bana vår egen väg
där vi vandrar sida vid sida
inte påträngande klängande
inte tyngande varandra
men stödjande som eken och cypressen
inte för nära med egen rymd
men alltid där för varandra.

Är det du för mig?
Är det jag för dig?
Ingen av oss vet ännu.
Men jag vet att du redan värmt mitt hjärta
att din kärleks gåva ger mitt liv mening.
Jag ser - blind är jag inte - din strålande skönhet
till kropp, hjärta och själ

Min innersta önskan är att vandra med dig
Nu, då och sedan.

(Okänd författare, September 2004)

Glömmer vem jag verkligen är
Låst av allt jag måste och borde
Instängd i min otillräcklighet
Bakom rädslan för allt jag aldrig gjorde

Orkar inte längre
Hinner inte mer
Räcker inte till
Gud, jag sträcker mig mot dig
Kom och lyft mig upp ur djupet

På en rymlig plats
Du ställer mina fötter på rymlig plats
Ger mig utrymme, så jag kan andas,
så jag kan dansa
På en rymlig plats (inför dig)

Bunden i ett nät av prestationer
Kvävd tills all min egen kraft är slut
Sjunker under ytan av mig själv
I en grop där jag aldrig kan ta mig ut

(Skriven av Niklas Hallman)



Jag kan nog ta mig ur gropen, men jag behöver din hjälp, Gud. Jag kan inte klara det själv. Det finns så mycket jag borde göra. Hinner inte med, får prestationsångest. Borde verkligen börja plugga till tentan, men finner inte ro till det. Jag kan heller inte framtvinga ro i mitt sinne. Vet egentligen inte vad jag är orolig  över, men det är en gnagande känsla som etsat sig fast. Någonting mindre bra kanske håller på att hända. Jag är bara ovetande för tillfället.

Niklas Hallman har skrivit "Spikarnas lovsång" som är väldigt fin och har släppte en ny skiva för inte så länge sen "Smyckad" heter den. Funderar nästan på att köpa den.




 

 Det är svårt att beskriva hur tomt det känns. Det är svårt att känna känslan. Hon var så omtänksam och äkta. Trots att jag inte kände henne så jättebra, var hon en sån där människa som man genast tyckte om. Jag minns någonting som Åke sa "...och psykiatrin i vårt land ska vi inte ens tala om" och jag håller verkligen med. Jag vet att man inte får tänka så, eftersom det som hänt har hänt och ingenting kan göras ogjort. Men tänk om hon fått den hjälp hon behövde. Tänk om. Dock är det bara att acceptera det som hänt, trots att det fortfarande känns så overkligt.

Det känns så självklart. Det känns som den mest naturliga saken i världen och ibland skrämmer det mig. Jag vet att det inte finns någon mening i att vara rädd. Han är fantastisk och allt jag någonsin drömt om. Mitt liv känns så bra och det är helt och hållet tack vare honom.

Han åkte till Gotland idag och det var så jobbigt att säga hejdå igårkväll trots att han bara är borta en dryg vecka. Jag vill inte ens tänka på hur jobbigt det kommer bli när han åker till Lund.

Du är mitt begär, du och endast du. Ingen har en famn som du, där jag kan vila tryggt just nu.
Du är mitt allt. Du är vad jag behöver. Du är mitt allt. Jag vill va nära dig.

Jag vet att det är en lovsång, men det är så jag känner för dig, Johannes. Jag känner så mycket och egentligen trodde jag nog aldrig att jag någonsin skulle få uppleva den här känslan.